Yasmine ville att jag skulle gästblogga och berätta hur det känns för mig med hennes sjukdom..

 

Till att börja med så stöttade jag henne när hon först ville gå ner i vikt, följde med henne ut och sprang ibland.. När man började se resultat som bara blev mer och mer och hon bara blev smalare och smalare började man prata med henne om det.. Men då hade det gått så långt att hon inte ville lyssna! Hon  såg sig själv som tjock oavsett vad någon sa. Och tillslut gick det så långt att hon fick den här sjukdomen. Nu börjar hon jobba för att bli frisk. Och jag ska berätta att när hon får sina ångest-anfall så vill man bara springa ut och hålla för öronen. Ibland blir man även arg och får lust att bara skrika håll käften men det blir inte bättre av det. Så man får helt enkelt stå ut. Det är jobbigt men det kommer bli ändring, och Yasmine jag vill att du ska veta att jag alltid finns här och stöttar dig, du kan komma och prata med mig om du mår dåligt.. 

 

JAG ÄLSKAR DIG YASMINE..

 

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Nej nu tänkte jag ta mig an den där satans duschen med den utputande magen och dom där stora feta låren och armarna... Fy satan vad man kan må dåligt ibland.. Direkt efter duschen blir det en tablett och ja.. vänta på att den ska värka.. Jag vill sova men inte vakna.. inte vakna upp till speglarna och den där vidrigt äckliga maten som jag inte får äta för Ana,,, 

Jag ska väga mig på torsdag igen och jag vet inte om jag vill se vad vågen visar... jag vet inte om jag vågar se den där höga siffran som vågen kommer att visa.. jag vill inte gå upp i vikt! Åhhh det är så frustrerande så jag blr galen.. jag vill bara sova och inte vakna igen.. aldrig mer! 

Nu tänkte jag börja ta tag i bloggningen på riktigt.. 

Bloggningen kommer dock att gå lite upp och ner nu eftersom att jag själv är lite upp och ner..

Jag tänkte även börja skriva lite om min kamp mot Ana (anorexian) eftersom att den idag har börjat på riktigt! 

Idag bestämmde jag mig för att berätta för mamma att jag tränat innan och efter ALLT jag har ätit.. Det blev lite tårar och sådär men jag vet att jag har gjort mig själv en stor tjänst även ifall det betyder att jag kommer gå upp i vikt.. Jag är livrädd hur eller hur.. Jag är 100 % insatt på att bli frisk men rädslan finns där ändån, den kommer att uppfullas nästa gång jag ställer mig på vågen och kommer nog alltid att göra.. Jaja, återkommer senare, hejdå ! 

Jag vill kunna njuta av den mat jag äter, kunna tacka ja till den där chokladbiten.. Kunna fira födelsedagar med tårta, våga äta vad jag vill när jag vill... 

Varför har jag gjort såhär, varför har jag förstört för mig själv..?

Jag vill ju bli frisk, jag vill det så gärna men då vet jag att jag måste gå upp i vikt och det vet jag inte om jag helt enkelt klarar av... Hjälp mig, på något sätt.. Bara gör mig frisk igen.. Inte 68 kg frisk, utan en glad Yasmine frisk...

Jaha, då var vi tillbaka då.. Tillbaka där ingen vill vara... När jag skrevs ut från sjukhuset på 52.4 kg så trodde alla att det här klarar Yasmine.. Hon är stark men nej, då var jag kanske stark på utsidan men på insidan mådde jag sämre än aldrig förut.. På sjukhuset var allt som gick igenom mitt huvud '' Du kommer vara så tjock när du kommer ut härifrån, det måste du göra något åt, det kommer du att göra något åt'' och tyvärr så styr sjukdomen ALLT! Den tar över igen.. När jag går förbi en spegel så ser jag den där tjejen på 67.2 kg... Och usch, det finns inget värre än att tänka så... Nu säger jag absolut inte att man är tjock om man väger så, för det är man inte.. Man är fin som man är och man ska lära sig att acceptera den man är, för visst, om du verkligen inte trivs med dig själv för att du kanske tycker att du har lite extra kilon här och där så får du mer än gärna ta en springtur och äta sundare men för guds skull, HA DET UNDER KONTROLL! På bara några veckor kan dina tankar, dina motivationer ändras till helt andra tankar.. Tankar som man till slut inte orkar stå ut med.. Där är jag.. Där kommer jag in i bilden,.

I flera dagar nu så har jag knappt ätit något, druckit något, bara haft dödsångest och velat skada mig själv.. Flera timmar har min underbara mamma suttit med mig bara för att finnas där...Självklart har jag medicin men jag är inget stort fan av det så den är för det mesta utesluten men det känns skönt att iaf att det finns en liten ''extra utväg'' om man säger så.. Nu lät det som en värsta självmordstabletten men det är bara en tablett som fungerar som ett lugnande medel ungefär.. 

Jag var hos läkaren idag och vägde mig.. 48 kg visade vågen och på något sätt så förväntade jag mig att jag själv skulle stå på en våg som visade numret 51 men icke sa nicke... Läkaren ville lägga in mig igen men jag vägrar.. No way in hell ! Jag skulle inte orka med det psykiskt.. Så jag fick tills imorgon på mig att iaf stanna på min vikt annars så.. ja.. Så blir det Kalmars anläggning eller v-vik sjukhus som gäller.. 

Än så länge har det gått bra idag, jag har känt mig väldigt mätt hela dagen vilket leder till ångest.. Men några timmar av tårar,skrik osv . osv står jag ut med men jag skulle inte palla 2 veckor till på ett sjukhus.. Så nu ska jag kämpa, jag vet att jag kommer gå upp troligtvis ganska mycket i vikt eftersom att min kropp är inställd på svält och det känns jättejobbigt.. Vi får se hur det här går men förhoppningsvis så slipper jag dom där usla 2 veckorna och får spendera tiden här hemma istället hos dom jag älskar... Hos dom som finns för mig varje dag! 

Jag tänker inte skriva så mycket mer idag för att om jag gör det så får ni sitta uppe hela natten så än så länge så nöjer vi oss med detta! Nu säger jag absolut inte att jag tycker att jag är smal, så är inte läget , tro mig...

 

 

Vi hörs när vi hörs, vi syns när vi syns! 

 

 

 

Jag vet att jag inte är så aktiv här just nu på bloggen och det suger också eftersom att min statistik äger (för mig iaf..) Alla vet ju varför jag inte skriver så mycket här,så det finns inget att säga om den saken... 

Men ni får hålla statistiken uppe nu så återkommer jag när jag har lust och orkar...

 

Nu är jag hemma igen men ingenting känns bra.. 

Ångest och kan inte andas.. Matstrejkar jämt och ständigt och ingenting känns bra.. 

Och nu när jag ändå är hemma så kan jag ju berätta att jag faktiskt har Anorexia.. Det är inte kul och jag undrar hur allt ting igentligen blev så här..? 

Och bara så att det inte blir något skitsnack runt det här, man måste inte vara pinnsmal för att ha anorexia... 

Jag mår jättedåligt över hur jag ser ut och jag tycker oavsätt vad någon säger att jag är tjock! 

Jag vill bara tacka alla som stöttat mig så otroligt mycket , ni är guld värda ♥♥♥