Svar: Det är klart att dom hjälper mig! Min familj gör allt för att jag ska bli frisk och jag har aldrig skyllt min sjukdom på dem!

Och lilla vännen, jag äter och inte bara lite! Och jag vet ärligt inte hur mycket jag väger och även om jag visste det skulle jag inte tala om det för att eftersom att du på låtsas vet hur det känns att ha anorexia, vet du att man inte vill att någon egentligen ska veta vad man väger. Och hur hemskt det är att ställa sig på vågen och vara tvungen att se siffrorna och bli lika besviken varje gång även om den visar minus.

På tal om att nå botten..

Jag har nått min botten och det betyder inte att ''botten'' måste vara att va inlagd i 7 månader.

Och jag fattar egentligen inte ens varför jag svarar på den här kommentaren när det troligtvis är en liten unge med dyslexi eller helt enkelt en omogen p12a som sitter och alltid måste kommentera mitt liv och hur dålig jag är?

Jag börjar bli riktigt trött på sånna här kommentarer.. Varför kan inte du kommentera stöttande och snälla saker istället?